En kvinnas berättelse
Du behöver inte smink för att bli snygg. Var bara självsäker, glad och äkta.
En artikel från Dove
Min vän Sophia har fantastisk hy. Den tycks inte påverkas av ålder, årstider eller hormoner. Och det mest irriterande är att hon inte använder smink.
"Kvinnor är besatta av smink”, säger Sophia en dag när vi fikar ihop. ”De tror att ju mer de sminkar sig, desto snyggare blir de.” Lätt för dig att säga, tänker jag. Du med dina höga kindben och långa ögonfransar. Men klarar en vanlig dödlig medelmåtta att blotta ansiktet? ”Försök att leva utan smink i en vecka”, säger hon. ”Du kommer att känna dig fri.”
Fri? Snarare livrädd. Men jag bestämmer mig för att pröva, om än bara för en dag. Här är min rapport om mitt liv som osminkad.
07.10.
Jag släpar mig ur sängen och tänder badrumslampan. Förutom några avtryck från lakanet i ansiktet ser jag inte alltför hemsk ut. Jag tvättar mig med en löddrig ansiktstvätt för att få lite lyster, och gnider på en krämig återfuktare. Nu ser huden åtminstone fräsch, ren och sund ut. Jag använder de 15 minuter som blir över åt att läsa tidningen, vilket jag aldrig brukar hinna. Jag går hemifrån med en känsla av att vara väl påläst, och oroar mig bara en aning för att skrämma livet ur små barn.
10.35.
På radion där jag jobbar har jag bara manliga kolleger, så det förvånar mig inte att ingen lägger märke till min nya osminkade look. Jag glömmer bort den tills jag ser en skymt av mig själv i badrumsspegeln. Jag ser inte så hemsk ut (även om lysrören i taket inte direkt är världens mest smickrande belysning), bara annorlunda. Jag är glad att jag har skött om min hy. Den har en fin lyster. Naturlig. Jordnära, till och med.
12.40.
Jag ska äta lunch med min man, och det första han säger – och jag hittar inte på det här – är: “Vad fin du är i dag.” Jag ler. Jag strålar. Senare förstår jag varför: Han berömde mitt verkliga jag, inte det ditmålade. Det är min sunda hy som får mig att stråla.
15.20.
En snabbtripp till matbutiken är en uppenbarelse. En kvinna i min ålder har spacklat sig ordentligt. Under sminket är hon vacker, men sminket får hennes ansikte att likna en dödsmask. I bilen kikar jag i backspegeln på mitt eget omålade ansikte. Visst, näsan är lite rödare än jag hade önskat, och kinderna är lite rosigare, men det går lätt att ordna med lite puder och läppglans. Och eftersom jag tar hand om mig själv och min hy, känner jag mig bättre och är snyggare än fröken Spackel.
17.30.
En drink med väninnorna blir eldprovet för mitt lilla experiment. Omgiven av dussintals välsminkade (och i vissa fall översminkade) kvinnor, känner jag mig naken. Jag grips av panik, som en sminkmissbrukare med abstinensbesvär. Jag börjar fixa med håret och känner mig obekväm, vilket säkert också syns.
Sedan minns jag min makes ansiktsuttryck vid lunchen, och hör hans ord på nytt: ”Vad fin du är i dag.” Jag rätar på ryggen och slutar fixa med håret. Jag tittar på mina leende väninnor, som alla är vackra på sitt eget sätt. Det går upp för mig att deras dragningskraft inte har något att göra med underlagscrème, läppglans eller eyeliner. De är vackra för att de är självsäkra, lyckliga och äkta. Precis som jag.
